Gröna Lunds nya berg- och dalbana är idé- och ingenjörsmässigt ett av världens mest komplexa attraktionsbyggen. Och den ska stå färdig när Grönan slår upp portarna i maj. Vi har följt Twisters väg från dröm till verklighet. Och håll i er – här går det undan!
Det är juni 2009 och sommaren värmer äntligen på allvar. Peter Osbeck och Johan Tidstrand från Strategisk utveckling, som ständigt arbetar med att utveckla Parks & Resorts nöjesfält, vandrar uppspelta runt på Grönan. De vill bygga ytterligare en attraktion. Det är bara ett problem: det finns ingen plats. Särskilt inte för Johans idé: en stor berg- och dalbana i trä. Åkattraktioner som Jetline, Vilda Musen, Kvasten, Flygande Mattan och nybyggda Insane breder ogenerat ut sig och tycks inte lämna plats åt nykomlingar. Så får Peter en snilleblixt. De springer uppför trapporna till Blå Tåget, vidare upp på attraktionens gamla plåttak och blickar ut över Grönans strand. Deras kortärmade skjortor fladdrar i vinden. Hänggungorna i Kättingflygaren virvlar runt i motljus. De pekar ivrigt, diskuterar och låter idéerna hagla.
– Här kan vi nog bygga! Om vi bara förstärker det här taket och bygger ovanpå det, säger Peter till kollegan och får medhåll.
Det är november 2010 och Peter Osbeck är tillbaka på taket till Blå Tåget, som hunnit rivas och nästan byggts upp igen – som ett halvfärdigt betongfundament. Peter är klädd i fodrad keps med öronlappar. Kragen är uppfälld. En koncentrerad lyftkransförare placerar armeringsjärn för att förstärka Blå Tågets tak och män i giftgula arbetsjackor bilar hål för berg- och dalbanans fästen i marken. Värmefiltar på 1 000 watt smälter nysnön. Peter minns sommardagen 2009 samtidigt som andetagen ryker:
– Vi är ju så trångbodda på Grönan, men vi hoppades och trodde att det skulle gå ändå. Därför kontaktade vi världens främsta ingenjörer inom berg- och dalbanor i trä, amerikanska The Gravity Group. Jag har åkt The Voyager i Indiana som de har byggt. Den är en otrolig upplevelse och anledningen till att jag kontaktade dem för uppdraget.
Sagt och gjort. Det amerikanska företaget leder projektet som ska stå klart till Gröna Lunds premiär 7 maj. Kort efter det spontana idéspånande på taket 2009 skickade Peter Osbeck en 3D-ritning över platsen till amerikanerna med nyckelfrågan: Går det att klämma in ytterligare en berg- och dalbana på platsen?
– De trodde det skulle funka. Men det var långt ifrån självklart. Faktum är att den nya attraktionen är så komplex att den vore omöjlig att konstruera utan dagens datorteknik. Vi gör något som ingen tidigare gjort – bygger ”The most twisted Twister in the world”, skrattar Peter.
Twister ska korsa Jetline åtta gånger, Kvasten tre gånger, Vilda Musen en gång och sig själv 24 gånger. På ett ställe handlar det om en öppning på tre meter som Twister ska störta igenom.
– Har man tur så möter man både Jetline och Kvastens vagnar under samma färd. Det är otroligt häftigt, säger Peter.
Attraktionsansvarige pratar om kittla-i-magen-faktorn, som uppstår när g-kraften är noll och åkaren upplever viktlöshet efter ett krön, eller en ”camel back” som det heter på fackspråk. Enligt Peter ska man vid ett berg- och dalbanebygge hålla sig mellan fyra och noll g-krafter – vid större belastning blir turen våldsam snarare än behaglig.
– Bygger du en attraktion med rätt g-krafter och som kittlar i magen behöver du aldrig byta ut den. Ta bara Fritt Fall, den är fortfarande min favoritattraktion. Behaglig men ändå intensiv, säger han.
Peter Osbeck vet vad han pratar om. Han har arbetat med utvecklingen av Gröna Lunds nöjespark i 30 år och under åren åkt uppåt 400 berg- och dalbanor världen över.
– När jag varit ute och rest och testat andra nöjesfält återvänder jag alltid till Gröna Lund och slås av hur hög kvalitet vi har här. Det säger också entusiastgruppen American Coaster Enthusiasts, ACE. Och när de fick höra om Twister skrev de i sin tidning ”another unique roller coaster at Gröna Lund in Stockholm”.
Twister blir i färdigt skick 480 meter lång och byggs med tvära kurvor, 15 meters fallhöjd och väldoserade g-krafter. Längs stranden löper Twisters huvudnummer – en raksträcka i form av den ”camel back” som ska ge besökaren viktlöshet under flera sekunder.
– Twister kommer att ge ”air time” minst åtta gånger. Lägg därtill det hisnande samspelet med övriga attraktioner och Twister kan knappast bli en axelryckning.
Arbetarna har tagit lunchrast. Amerikanske berg- och dalbaneingenjören Obri Orozco från The Gravity Group äter lax med spenat på Lilla Hasselbacken, ett stenkast från Grönan. Runt bordet sitter hans mexikanske kollega George Espinoza och de svenska snickarna Lennart Burman, Reine Vikström, Micke Anderstedt och Stickan Anderstedt. Obri berättar att han saknar familjen i USA, svenskarna pratar om den tidiga vintern. Peter på kortänden hånas som ”killen som bara kör tankbil”. Obri har jobbat med The Gravity Group i tolv år. Enligt honom är den största utmaningen med att bygga komplexa berg- och dalbanor i Twister-stil att förutse den reella upplevelsen.
– Den verkliga utmaningen är att se kurvorna i förväg och föreställa sig hur åkturen blir. Men det funkar bra. Svens-karna är bra att jobba med. Kommunikation är viktigt för att lyckas. Lennart och de andra lyssnar och vill lära sig.
Efter en avslutande kopp kaffe och ett par pepparkakor börjar Obri bli rastlös. Han tar till det spanska ordet för skynda.
– Vamos!
Lennart tittar storögt.
– Vad säger han? frågar Lennart på svenska.
Alla skrattar. Lennart fortsätter – fortfarande på svenska:
– Han är bra skojfrisk, Obri. Så fort han börjar snacka spanska så svarar jag på svenska, säger han och boxar sin amerikanske kompis på axeln.
Snön singlar alltjämt ner medan gänget skrattandes lämnar lunchstället. Peter tutar högt och försvinner med tankbilen i ett moln av snörök. Ingenjörerna och snickarna går tillbaka till nöjeshuset som om somrarna hyser flera av Gröna Lunds prickskytteaktiviteter, nu förvandlad till en snickarbod höljd i gul belysning. Vid den färgglada disken, där parkgäster brukar skjuta slangbella, står en special-designad jättemaskin, ”steel twister”, som ska kröka rälsen till den nya berg- och dalbanan så fort trägrunden är lagd. Muttrar landar med tunga dunsar i trä-lådor.
Snickarna kapar tre–fyra meter långa brädor att lägga ovanpå Twisters stålskelett. Peter Osbeck har svårt att dölja sin entusiasm över detta faktum:
– Som liten älskade jag att bygga med Meccano. Det här är som ett Meccano i skala 1:1, med stora muttrar, reglar och vinkeljärn. De här hantverkarna är otroligt skickliga. Hantverket gör det där ”lilla sista”, så att Twister blir mjuk och fin att åka i.
Gröna Lund är fortsatt ödsligt, så när som på de hårt arbetande snickarna. Ännu tycks sommaren väldigt långt borta. Peter Osbeck oroar sig över den tidiga vintern. Kallar den en katastrof och gömmer sig under kepsen med öronlapparna. Men så ler han:
– Den stora belöningen kommer i vår, när vi får höra våra gäster jubla ”en gång till”. Det är det som räknas. Vi jobbar ju med glädje här.
Text Jonathan Leijonberg Foto Samir Soudah
