Den mest berömda av Alfred Hitchcocks 53 filmer innehåller också den kändaste av hans scener – duschmordet. I år firar Psycho 50 år, men trots åldern känns den fortfarande fräsch och skrämmer livet ur vem som helst.
Året innan Psycho (1960) hade Hitchcock gjort den svulstiga äventyrsthrillern I sista minuten. Nu ville han göra något mindre och intimare. Han producerade själv med liten budget och anlitade ett tv-team i stället för ett fullskaligt filmcrew, han använde få inspelningsplatser, få karaktärer och sparsamt med dialog. Han hade anonymt köpt rättigheterna till en roman av Robert Blochs, löst baserad på seriemördaren Ed Gain, och köpte sedan så många kopior som möjligt av boken för att ingen skulle veta vad som händer i filmen. Det är nämligen tanken och poängen med Psycho, att manipulera och överraska publiken.
– Psycho har en väldigt intressant konstruktion och den leken med publiken fascinerade mig. Jag regisserade publiken. Du kan säga att jag spelade dem, som en orgel, berättar han för Francois Truffaut i intervjuboken Hitchcock.
Centralt i Psycho är det berömda duschmordet som kommer cirka 40 minuter in i filmen. Fram till den punkten har vi följt hur Janet Leigh stulit 40 000 dollar från sin arbetsplats och är på rymmen. Publiken tror att det är henne och stölden filmen handlar om. När hon tar in på Bates Motel och blir mördad i duschen kommer det som en chock, inte minst för att Janet Leigh var en stor stjärna.
– Jag dödade stjärnan för att göra mordet mer oväntat. Det var också därför jag insisterade på att publiken inte fick komma in i biografen när filmen hade börjat, eftersom sena personer skulle sitta och vänta på Janet Leigh efter att hon försvunnit från duken.
Duschscenen tog en vecka att spela in och en strippa användes som body double för Janet Leigh. Scenen pågår i 45 sekunder och består av 70 klipp (en del hävdar 78) och uppfattas av många både som väldigt naken och mycket blodig (en anledning varför Hitchcock valde att göra Psycho i svartvitt, eftersom det hade blivit för magstarkt i färg). Men, det hela är mycket skickligt gjort genom klippning; du ser aldrig en kniv tränga igenom skinn, du ser aldrig något oanständigt naket, utan hjärnan fyller själv i mellanrummen. Tillsammans med Bernard Herrmanns musik – som endast bestod av stråkar – blir helheten en av filmvärldens största chocker. Hitchcock hade lyckats.
– Min största tillfredställelse är att filmen hade en effekt på publiken, något jag anser vara väldigt viktigt. Jag bryr mig inte om ämnet; jag bryr mig inte om skådespelet; men jag bryr mig om bitarna av film och fotot och musiken och alla tekniska ingredienser som får publiken att skrika. Jag tycker att det är enormt tillfredställande för oss att kunna använda filmkonsten för att skapa en masskänsla. Med Psycho uppnådde vi det, helt klart, berättar Alfred Hitchcock.
50 år har gått sedan premiären och filmen håller fortfarande och dess vändning i duschen är fortfarande chockerande. När filmen kom 1960 hade den även andra bitar som utmanade, som vi i dag kanske inte ens reflekterar över. I öppningssekvensen ser vi nämligen huvudpersonen Janet Leigh i en BH, i sängen, med en man, klockan 14.43 på eftermiddagen! Det är också den första amerikanska film att visa en spolande toalett i bild. Det är några av bitarna som gör filmen till banbrytande och utmanade. Faktum är att Hitchcock inte fick tillåtelse av Walt Disney att filma på Disneyland senare i karriären eftersom han hade gjort ”den där äckliga filmen Psycho”. Det, om inte annat, är ett tecken på dess kraft.
henrik emilson
