För tusentals år sedan förvandlades Nascaöknen i södra Peru till en tavla med gigantiska teckningar. Ingen vet riktigt hur eller varför. Metalworking World undersöker.
Nasca i södra Peru är en av världen torraste platser. Här skiner solen obarmhärtigt på sanddyner som är flera hundra meter höga. Lämningar efter forntida valar med 13 meter långa ryggrader ligger i sanden. Valarna blev kvar under ett tunt lager sand när vattnet i Stilla havet rann undan.
Vår jeep har en inbyggd dusch som vi använder för att komma undan hettan om så bara för en kort stund. Ibland klättrar vi ur jeepen för att plocka upp en sylvass hajtand. Hajarna brukade attackera valarna runt oss.
Nu återstår endast deras decimeterlånga tänder.
Det har fallit mycket små mängder regn här de senaste tiotusen åren, men precis när vi anländer öppnar sig himlen. Lokalbefolkningen tittar ängsligt upp emot de svarta molnen. Visserligen skulle de välkomna lite svalt regn, men El Niño, som gav rejäla regn längs Perus kust skulle också kunna orsaka en ekonomisk katastrof för dem som bor i Nasca. Dåligt väder skulle kunna utplåna de så kallade nascalinjerna – fornlämningar vars ursprung är ett av världens stora mysterier.
Linjerna skapades genom att ta bort rödbruna stenar och exponera den ljusare jorden under. Forskare spekulerar i att ökade regnmängder skulle kunna spola bort linjerna och att tunga regnfall kan sätta igen linjerna med lera och sand samtidigt som de ökar risken för att jordskred och översvämningar.
Om linjerna försvinner gör även lokal-befolkningens primära inkomstkälla – turism – det också.
Vi bestämmer oss för att ta en titt på linjerna innan de kanske är borta för alltid. Från ett litet flygplan ett par hundra meter upp i luften blir linjerna till figurer nere på marken. ”Titta, en kolibri”, skriker piloten samtidigt som han nästan sätter planet i en saltomortal. ”Där borta är en ödla”.
Vi ser också en spindel, en kondor, en val, en blomma och en apa. Några av teckningarna är större än två fotbollsplaner. Exempelvis ödlan är mer än 180 meter lång. Men det är inte allt. Förutom tre dussin djur och växter finns det mer än 130 mil raka linjer och 300 geometriska figurer som sträcker sig över landskapet i något som ser ut som totalt kaos.
Linjerna gjordes av Nascaindianer mellan 500 f.Kr. och 500 e.Kr. Men ingen vet exakt hur eller varför. Nascaartisterna skulle kunna ha dragit raka linjer med hjälp av pinnar och trådar, men det är ett mysterium hur de kunde göra så spikraka linjer över så långa avstånd utan att se det uppifrån. Eller också gjorde de det. Vissa tror att Nascafolket flög med hjälp av luftballonger. Bevis för detta hittar man på de ballongliknande teckningar som finns på lokalt lergods och de stora runda brännmärken som finns på klipphällar i närheten.
Men nascamysteriet attraherar alla möjliga sorters människor, från vetenskapsmän till mystiker och rena galningar. Många av dem delar gladeligen med sig av sina åsikter över en öl på någon av de lokala barerna. Deras teorier spänner över det övernaturliga (landningsbanor för ufon eller hallucinationer) till det praktiska (konst eller matematiska figurer).
Även om forskarna inte kan enas om linjernas syfte är de flesta överens om att de är mer än vackra bilder. Maria Reiche, en matematiker som studerade linjerna i nästan sextio år, ansåg att linjerna anger solens, månens, stjärnornas och planeternas positioner.
I sin inflytelserika bok i ämnet, Mystery on the Desert, är hon uppenbart fascinerad av de geometriska mönstren. Hon skriver: ”När man tittar ner på den släta marken, terrasserna och högplatåerna framträder på olika ställen trianglar, rektanglar och trapetsoider noggrant konturtecknade i en ljusare färg på den bruna marken”.
Om man står på det närliggande berget under sommarsolståndet ser man tydligt hur morgonsolens strålar exakt följer en av de längsta linjerna. Vid vintersolståndet händer samma sak längs en annan linje.
Många av linjerna slutar i en tunn triangel som pekar mot väggmålningar. Det anses att varje linje och triangel innehåller information som leder till mer information. De här trianglarna kan på olika sätt ha använts för att beräkna vid vilken tid på året som vattnet skulle rinna till i floderna, när skörden var bäst och när det var dags att lagra upp förnödenheter.
Kaoset som vi såg från flygplansfönstret är en synvilla. Nascalinjerna är uppenbarligen noggrant arrangerade där de liksom solens strålar ändar i olika mittpunkter. Alla linjerna finns nära vatten och det verkar logiskt att de erbjuder en karta till vatten – naturligtvis mycket viktig information för den som bor i öknen.
Det är också möjligt att linjerna är en astro-logisk guide. Forskarna vet fortfarande inte vilket.
Anthony F. Aveni, professor i astronomi och antropologi, ägnade år åt att forska om linjerna och menar att de troligtvis har flera olika syften.
”Vi kan inte längre se nascalinjerna som resultatet av ett enda gigantiskt, övermänskligt projekt”, skriver han i en artikel i Archaeology Magazine. I stället för att leta efter en övergripande förklaring föreslår Aveni att linjerna ska användas för att förstå vardagen för de människor som skapade dem.
”Det finns ordning – ett mönster och ett system bakom geoglyferna [linjerna] – och det säger något om de människor som bodde här”, skriver Aveni.
På vägen tillbaka tänker jag på hur linjerna kan försvinna om El Niño kommer närmare. I 2 000 år kan linjerna ha visat människorna här vägen till överlevnad på en av världens torraste platser. Om Nasca blir en fuktigare plats kanske skälet till att de skapades också försvinner.
Text: Stefan Sjödin, David Shamy
Storyn är hämtat ur Metalworking World som Spoon Publishing gör på uppdrag av Sandvik Coromant.
