Nu skiftar Peter Forsberg träningsfokus från hockeyfys till vardags-motion. Till sin hjälp har han PT Stefan Bjerkegren som ska locka fram nya träningsvanor och nya mål för Sveriges kanske bäste hockeyspelare genom tiderna.
Vad fasen ska jag träna nu för? Så kände Peter Forsberg när han i februari tvingades inse att den efterhängsna fotskada han länge kämpat mot till sist satte punkt för hans sagolika hockeykarriär. Men efter en lugn sommar – den första på många år utan försäsongsfys, operationer och rehabträning – har träningsmotivationen återvänt. Till hösten är siktet inställt på att byta ut hockeyfokus mot en träningsform som fungerar i hans nya vardag. Med sig på resan har han sin nya personlige tränare Stefan Bjerkegren.
Hur länge har ni två tränat tillsammans?
Stefan: Vi har precis kommit i gång. Det här är vårt fjärde pass tillsammans.
Peter: Va? Är det inte mer? I så fall har vi hunnit med en hel del på de passen. Men det är klart, det har ju varit sommar och jag har varit en del i Örnsköldsvik. Nu till hösten blir det mer Stockholm och då blir det mer träning.
Hur har ni lagt upp träningen såhär långt?
Peter: Jag började med att berätta att jag inte vill träna på någon toppnivå längre. Tre-fyra pass i veckan, med hälften styrketräning och hälften kondition, är lagom för mig nu. Mitt nya mål är att hålla kroppen i trim och fortsätta att må bra. Kanske med en extra tanke på att hålla vikten nere, för jag har väldigt lätt att lägga på mig bonuskilon.
Stefan: Min tanke är att hjälpa Peter att hitta något nytt som inte har med hockey att göra. Peter ska inte behöva köra mer knäböj och bänkpress på ett tag. De bitarna kan han redan. Därför har vi valt att fokusera mer på funktionell träning. Vi arbetar i första hand med lite friare övningar som aktiverar flera muskler på samma gång. Vårt fokus ligger på förbränning, rörlighet och på att stärka upp helheten snarare än på hockeyfys.
Peter: Det är perfekt. För jag är ganska less på de gamla vanliga övningarna. Och så vet jag ju att jag inte kommer att komma upp i samma nivå på dem längre och då känns det bara trist. Jag vill inte komma hit, lyfta tungt och få ont i ryggen heller. Nej, då känns det bättre att träna funktionellt, speciellt eftersom jag är lite rädd för hur kroppen ska reagera nu när hockeyn är slut.
Hur menar du?
Peter: Jag har kört ganska hårt med kroppen under karriären och vill hålla alla skavanker borta så länge som möjligt. Jag är lite orolig för vad som händer om jag börjar bli otränad, att jag ska få ont. Det vill jag undvika.
Stefan: Peter är fortfarande väldigt stark i de stora muskelgrupperna och det ska vi naturligtvis arbeta för att bibehålla. Men för att förebygga de problem som kan dyka upp i olika leder efter en elitkarriär är det även viktigt att stärka upp de små musklerna. Den förebyggande aspekten anser jag är en viktig del av mitt och Peters upplägg.
På tal om skador – hur mår din kropp i dag?
Peter: Många kanske tror att jag har en massa förslitningsskador eller att jag opererats så många gånger att jag inte kan röra mig. Men så är det inte. Jag kan kliva direkt upp ur sängen och springa en mil på morgonen om jag vill. Det enda som inte fungerar är att åka skridskor. Annars kan jag göra vad som helst.
Var det därför du kämpade så länge för att göra comeback?
Peter: Ja. Jag kände ju att om jag klarar av allt annat, så nog sjutton borde jag kunna åka skridskor också. Och även det fungerade ju ibland. När jag åkte över till Colorado den sista gången i vintras så trodde jag verkligen att foten var bra. Men nej. Problemen kom tillbaka och då var det bara att kasta in handduken. Det går inte att spela hockey om man bara kan åka rakt fram.
Känner du dig bitter över att du inte lyckades ta dig tillbaka igen?
Peter: Egentligen inte, även om jag kan känna lite så ibland. På det stora hela är jag otroligt glad över min karriär. Jag fick vara helt fräsch tills jag fyllde 30 och fick vara med och vinna två OS-guld, två VM-guld och två Stanley Cup. Det är helt oroligt. Men de sista sju åren var bedrövliga…
Sju år med skador är väldigt mycket – hur orkade du med mentalt?
Peter: Det är klart att humöret var lite svängigt ibland. Jag försökte lura mig sig själv och tänka att ”den här gången har de hittat felet, nu blir det bra”, men till sist var det svårt att hålla de negativa tankarna borta. ”Varför skulle det fungera den här gången?” Men jag är ju lite envis också, det ska erkännas. Jag ville prova allt innan jag gav upp.
Du är känd som en riktig vinnarskalle. Sitter det fortfarande i?
Peter: Jo, det gör nog det, även om det blivit mindre med åren. Det är ju inte så att jag blir galen om jag förlorar när jag spelar kort med brorsonen, men jag känner fortfarande att varför ska man förlora? Eller ge upp? Det är ju helt onödigt. Jag kan acceptera en förlust mot någon som är bättre än jag, men jag kämpar alltid »to the bitter end«.
Stefan: Det märks att Peter har en idrottsbakgrund om man säger så. Han har fortfarande kvar vinnarmentaliteten och kör bara på utan att klaga när vi kör lite tuffare. Det gensvaret är superkul för mig som PT. En enda gång har jag fått honom att ge upp, när vi körde Tabataintervaller i bänkpressen.
Peter: Stopp där! Då var jag ju helt slut i armarna. Och det var du som drog ner på antalet repetitioner! Så den kan du inte räkna med!
Hur är det att ha Peter Forsberg som kund?
Stefan: Han är naturligtvis en drömkund. Dels för att jag själv har spelat hockey och tycker att Peter är en av de största genom tiderna, men också just för att han har den där glöden som gör det så roligt att träna ihop.
Vad har någon så träningsvan som Peter att vinna på att träna med PT?
Stefan: Jag tycker att alla skulle behöva en PT. Även jag själv. Det finns alltid något att slipa på, alltid smågrejer att korrigera. En PT är på dig hela tiden och pushar, så att du pressar dig lite extra – och då kommer också resultaten. När det gäller Peter kan jag tänka att det inom en lagidrott som hockey inte varit 100 procents fokus på tekniken alla gånger de styrketränat. Att det mer varit ”nu ska skiten upp” när de kört frivändningar till exempel.
Peter: Det stämmer. Speciellt i början av min karriär. När jag kom över till NHL 1996 var det inte så noga. Vi tränade så klart hårt på försäsongen, men när serien väl startade var det nästan bara ispass. Efter träningen åkte vi och käkade pizza. Nu är det lite mer seriöst, alla lag har en egen fystränare som har koll på allas värden så. Det är gympass före isträningen, viktkontroller, rehab, prehab och allt vad det heter. Jag tycker att det märks på hockeyn också. Det går betydligt snabbare i dag.
Har du tränat med PT förut?
Peter: Nej. På försäsongen tränade jag själv och under säsongerna med laget. En vanlig försäsong brukade jag unna mig lite ledigt i juni, träna ett pass om dagen i juli och sedan dubbla pass varje dag i augusti. Det har faktiskt varit lite skönt att slippa kliva upp 08.00 och köra busintervaller på cykeln den här sommaren. Det var lite si och så med träningsmotivationen ett tag efter att jag la av med hockeyn. Men nu känns det mycket bättre. Inför hösten känner jag mig mycket motiverad.
Stefan: Jag tycker det märks att du verkligen tycker om att träna…
Peter: Ja, jag tycker att det är roligt och jag vet att det behövs. När jag tränar vill jag verkligen köra ordentligt. Men det har varit lite svårt att komma ned till gymmet den här sommaren. Som gammal lagidrottare är jag kanske lite för van att ha en viss tid som jag måste infinna mig på för träning, När jag la av blev det för lätt att hoppa över träningen. Den enda som sa åt mig att det var dags att träna var ju flickvännen. Men nu har jag Stefan också, så nu är det två som sliter ned mig till gymmet. Det är bra!
Vilka andra fördelar ser du med att träna med PT?
Peter: Det känns jätteskönt att ha någon som håller koll på mig och min fysik. Någon som kan säga till om jag börjar bli fet, haha. Men det är också skönt att Stefan ser till så att jag gör alla övningar rätt, för jag vill inte träna fel och få ont i ryggen eller något.
Till sist: när du inte tränar med Stefan, vad gör du då?
Peter: Jag är assisterande General Manager till Markus Näslund i Modo Hockey. Vi har båda två stora Modohjärtan så det känns superkul att få hjälpa till att lägga upp rutiner för hur vi tycker klubben ska skötas. Men det är Markus som håller i det dagliga. För mig är det lagom, för jag vill inte ha upp över öronen med jobb. Jag har offrat en hel del annat under karriären, så nu vill jag få lite tid för flickvännen också. Och på sikt förhoppningsvis även för familjen.
Text: Johan Åberg Foto Janne Danielsson
Texten är hämtat ur SATS Magasin, som Spoon Publishing gör på uppdrag av SATS Sport Club AB.
