Smartphones, laptopdatorer, fickminnen … Elektroniska hjälpmedel håller ordning på allt en modern människa behöver minnas. Men vad betyder det för våra hjärnor när vi lägger ut tankeverksamhet på entreprenad? Skrumpnar de ihop – eller får de helt enkelt mer utrymme över till annat?
En av mina vänner tappade nyligen sin mobiltelefon i asfalten så att den blev oanvändbar. Några timmar senare lånade han en telefon för att ringa sin flickvän och insåg då att han inte kunde hennes nummer. Han hade ringt henne ”minst tusen gånger” utan att någonsin behöva slå in siffrorna. De hade varit tillsammans i sex år. ”Det gjorde mig ganska fundersam”, förklarade han efteråt.
En annan vän fyllde år i mitten av mars. Eftersom Facebook håller reda på alla medlemmars födelsedagar fylldes hans ”vägg” där snart av ett fyrtiotal lyckönskningar från människor i hans närhet. ”Grattis!” skrev jag.
Tre månader senare lämnade han sin dator oövervakad och en av hans kompisar gick på skämt in och ändrade hans födelsedag till mitten av juni. Nästan 40 personer önskade honom återigen en härlig födelsedag. ”Grattis!” skrev även jag, trots att vi har känt varandra i nästan femton år.
Det vore skönt att avfärda misstaget som ett uttryck för mina bristande kvaliteter som vän och människa, men jag oroar mig för ytterligare en dimension. Min hjärna innehåller högst tio telefonnummer – och de leder alla till barndomsvänners föräldrahem. I övrigt minns jag en av mina två bankomatkoder, två lösenord som jag utan logik har spridit över diverse epostkonton, handelssajter och nätforum, samt portkoden till min arbetsplats.
Jag har hela mitt liv i fickan. Telefonnummer, min andra bankomatkod, en larmkod och en daglig ström av påminnelser: ”Tvättid”, ”Köp mjölk”, ”Leta upp kvitto”, ”Betala räkning” och ”Ring din mamma”. Google Maps visar vägen till närmaste postkontor, livsmedelsbutik och bankomat. Varje uppblossande diskussion kan stävjas med ett snabbt besök på Wikipedia.
Googles grundare Sergey Brin och Larry Page sade för några år sedan att deras vision var att sökmotorn skulle fungera som en ”artificiell hjärna, smartare än din egen”. Clive Thompson, skribent på det amerikanska teknikmagasinet Wired, liknade nyligen Internet vid en ”utombordshjärna” och erkände att han nästan hade gett upp tanken på att minnas någonting alls, eftersom han ändå kunde få tag i informationen blixtsnabbt via Internet.
För två år sedan skrev den amerikanske för-fattaren Nicholas Carr en artikel i tidskriften
The Atlantic Monthly som drev tesen att Internet förändrar våra hjärnor. Under rubriken ”Is Google Making Us Stupid?” förklarade han att nätanvändningen gjort honom förvirrad, distraherad och oförmögen att koncentrera sig på längre texter.
”De senaste åren har jag haft en obehaglig känsla av att någon, eller något, har mixtrat med min hjärna: ritat om nervcellernas banor och programmerat om mitt minne. Och jag tänker inte som jag brukade. Jag märker det tydligast när jag försöker läsa. […] Nuförtiden svävar mina tankar i väg efter bara två, tre sidor. Jag blir rastlös, tappar tråden och börjar leta efter någonting annat att göra”.
Artikeln blev enormt uppmärksammad. Kommentarfältet fylldes av människor från hela världen som led av samma symptom och nu reagerade på artikeln med vad som närmast kan beskrivas som tacksamhet.
Modern hjärnforskning visar att Carr var någonting på spåren. Fram tills nyligen var den allmänna uppfattningen att hjärnans nervceller och deras inbördes förbindelser formade sig i lämpliga kluster och banor under ungdomsåren, för att därefter se exakt likadana livet ut. Nya minnen -kunde tillkomma, gamla kunde försvinna, men hjärnan var sig lik, tills den eventuellt ruttnade bort framåt ålderns höst.
Med ny teknik kan forskare numera kartlägga den mänskliga hjärnan så pass detaljerat att de ser var förändringarna sker. En forskargrupp skannade 1998 – före GPS-teknikens genombrott – hjärnorna på sexton taxichaufförer i London. Deltagarna hade varit i tjänst mellan två och 42 år. När forskarna jämförde chaufförernas hjärnor med dem hos en kontrollgrupp, upptäckte de att bakre delen av hippocampus området som lagrar och hanterar en persons rumsuppfattning – var betydligt större hos taxichaufförerna än hos kontrollgruppen. Dessutom: ju längre chaufförerna varit i tjänst, desto större var förändringen.
Mot bakgrund av liknande experiment har den kanadensiska psykologen Norman Doidge kallat hjärnans formbarhet, den så kallade neuroplasticiteten, ”en av de mest extraordinära upptäckterna under det tjugonde århundradet”.
Även om min hjärna ser likadan ut som en cromagnon-människas fungerar den inte på samma sätt. Till stora delar beror det på min intima relation med Internet. En cromagnon-människa ägnade förmodligen en vanlig kväll åt att kasta några kvistar på elden och stirra ut genom en grottöppning. Med samma hjärna ägnar jag merparten av en vanlig kväll åt att skumma igenom oläst e-brev och slötitta på ett textat avsnitt av ”Cops” samtidigt som en ständigt plingande Twitter-klient sondmatar mig med komiska oneliners och åsikter om bakning.
Amerikanska forskare har myntat det darwinistiska talesättet ”survival of the busiest” för att förklara hjärnans plasticitet. Det innebär att de hjärnfunktioner som uppmuntras växer sig starkare, medan de som negligeras skrumpnar ihop. Ju mer jag använder Internet för ytlig faktainsamling, korta nedslag och ickelinjära intryck, desto större del av hjärnan kommer att vigas åt att hantera och bearbeta sådan information. Ju mindre jag ägnar mig åt motsatsen – att läsa böcker, sätta ihop fullständiga meningar och tänka djupa, koncentrerade tankar – desto mindre delar av hjärnan kommer att vigas
åt att hantera den sortens information. Kort sagt riskerar vi att träna våra hjärnor till att vara distraherade; till att bearbeta information väldigt snabbt, men lika snabbt tappa bort den.
Detta har bland annat forskaren Erping Zhu visat i ett experiment där hon lät försökspersoner gå igenom en längre text i ett webbläsarfönster. Alla personer läste samma text, men Zhu hade fyllt den med en varierande mängd klickbara länkar. När hon bad försökspersonerna att sammanfatta vad de läst framgick ett tydligt mönster: ju fler länkar i texten, desto mindre förståelse uppvisade försökspersonerna. Hjärnkapaciteten som krävdes för att förstå texten hade delvis gått åt till att avgöra om det var värt att klicka på länkarna eller inte.
Liknande slutsatser drog forskare vid Stanford University i USA, som i en studie jämfört människor som ägnar stor del av sin tid åt att ”multitaska” – att göra flera saker samtidigt – med sådana som hellre fokuserar på en sak åt gången. Båda grupperna utsattes för en stor mängd kunskapsmässiga uppgifter, med vitt skilda resultat. De som var vana att alltid göra flera saker samtidigt blev, enligt en av forskningsledarna, ”mycket lättare distraherade av utomstående faktorer” och hade ”tränat sina hjärnor till att uppmärksamma allt som var irrelevant”.
I experimentet med de brittiska taxichaufförerna tror forskarlaget att om taxichaufförerna skulle börja använda GPS skulle de bli av med sin detaljkunskap om Londons vägnät, men bli bättre på någonting annat. Utomstående hjälpmedel tillåter oss att fylla hjärnan med annat i stället.
När miniräknaren introducerades i skolorna protesterade både lärare och föräldrar. De menade att det ökande beroendet av teknik skulle försämra studenternas matematiska förmågor. De klarade sig alldeles utmärkt. Maskinen avlastade arbetsminnet och tillät ägaren att använda det till abstrakta tankegångar och problemlösning i stället för repetitivt tragglande. Eleverna kunde lägga enkla, men tidskrävande beräkningar åt sidan och fokusera på matematikens principer.
Den amerikanske författaren och föreläsaren Steven Johnsson har lagt fram en teori om att populärkultur, trots sitt dåliga rykte, egentligen driver mänskligheten framåt. Den intellektuella stimulansen i datorspelet Pacman bestod till exempel av att 1) röra en joystick för att 2) undvika monster och äta alla prickar för att 3) komma till nästa nivå för att 4) upprepa steg ett till tre för att 5) slutligen nå den sista nivån.
I nyare spel kan en enda uppgift bestå av huvudbry i närmare hundra steg. Det är utmaningar som leder till ökad förmåga att lösa problem och tänka abstrakt.
Detsamma gäller tv-serier, som för 20 år sedan bestod av enkla, linjära berättelser. Detektiverna anlände till en brottsplats, hittade en ledtråd och löste ett brott. Slut. Modernare tv-serier berättar i stället åtta sammanvävda historier, där intriger plockas upp från tidigare avsnitt och kopplas samman till en komplex väv av karaktärer och referenser. Internet? Det utmanar ständigt våra sinnen genom att kräva delaktighet, förmåga att hantera ett myller av grafiska upplägg och förståelse för de ständigt framväxande kanalerna för social samvaro. Johnsson går så långt att han drar slutsatsen att vår kultur blir intelligentare – därför blir vi intelligentare.
Text: Christopher Friman
Bearbetning: Stina Gerhardt
