För de flesta är Amir Chamdin mer känd för sin musik än för sina filmer – men hans kreativa karriärer har varit tätt sammanvävda ända sedan Infinite Mass första videor. I bioaktuella Cornelis målar Amir en musikalisk bild av mannen, estradören och provokatören Cornelis Vreeswijk.
Cornelis Vreeswijk blir stoppad för rattfylla, han står på ett hustak och skjuter med pistol, han missar en spelning i Hudiksvall, han hamnar i finkan och han är otrogen. Däremellan gör han underbar musik, skivor, shower och är familjefar. Cornelis levde ett minst sagt komplext liv och det återges med känsla och kärlek i Amir Chamdins långfilm Cornelis, som släpps på bio den 12 november.
Att just Amir Chamdin, med en bakgrund i hiphop-bandet Infinite Mass, regisserar filmen är inte så konstigt egentligen. Kopplingen mellan film och musik har nästan alltid funnits i hans värld. Han involverade sig tidigt i Infinite Mass musikvideor och började snart regissera dem. Flera låtar och videor hämtade direkt inspiration från filmvärlden och hans båda karriärer korsbefruktar varandra.
– Jag har haft mycket nytta av det jag lärt mig i musikvärlden när jag gör film, med rytm, arrangemang och lyhördhet. De bästa låtarna är ju som en liten kortfilm. Lyssna på Johnny Cash, han berättar ofta en liten historia och får alltid ihop det på slutet – dessutom med rim och bra bryggor och bra refränger och bra melodi.
I Amir Chamdins första långfilm, Om gud vill, hade Nina Persson från The Cardigans huvudrollen. Inför Cornelis ville han i stället låta en skådespelare gå in i musikerrollen. Men det visade sig svårt att hitta någon som kunde fylla Vreeswijks skor – tills han såg Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Helvete från norska rockbandet Turbonegro, i en tidning.
– Det var något med hans attityd, en sorts punkighet. Efter ungefär en halv minuts provfilmning förstod jag att vi hade hittat honom och han har gjort ett extremt bra jobb i rollen, säger Amir Chamdin som har kallat Cornelis Vreeswijk för Sveriges första punkare.
Från början skulle inte Cornelis bli en musikfilm. Amir Chamdin var mer intresserad av personen Cornelis Vreeswijk, hans relationer till sina fruar och inte minst sonen Jack.
– Svenska filmer byggs ofta på påhittade karaktärer eller polishistorier – men varför berättar vi så sällan om verkliga personer som har levt i Sverige? För mig var det en drivkraft. Under arbetets gång förstod jag ju att det också är en musikfilm, men det var faktiskt historien om den här mannen jag ville åt, säger Amir Chamdin och berättar att Cornelis Vreeswijk är den enda svensksjungande artist han har lyssnat på.
Amir slukade allt om trubaduren och åkte till musikarkivet i Kumla där han letade fram gamla originalband där mellansnack, alternativa tagningar och icke släppta låtar hittades.
– Där byggde vi upp mycket av filmen. Det var fantastiskt att höra saker som folk inte hört sedan 1964. Jag tror att det kan bli ett roligt soundtrack till filmen.
Cornelis sångkarriär tog fart 1963, när han presenterades som Fred Åkerströms nya kompositör för Metronomes legendariske producent Anders Burman. När Cornelis Vreeswijk började sjunga sina egna visor i Burmans studio blev producenten så imponerad att han själv fick spela in sina låtar. Amir Chamdins musikkarriär började på ett helt annat sätt – på en Kisskonsert 1983.
– Konserten gjorde starkt intryck och jag kände att det här vill jag hålla på med, det här är ballt.
Trots att Amir Chamdin gillar hårdrock som Metallica och Black Sabbath – men även Johnny Cash, Elvis Presley, Bob Marley, The Doors och Curtis Mayfield – är det inom hiphop han har gjort sig känd. Och själv ser han klara kopplingar mellan hårdrock och hiphop.
– För mig har hårdrock alltid varit en fråga om attityd. Gatumusik som är skitig och rak på sak. En hårdrockspolare åkte till New York 1985. När han kom hem hade han blivit hiphoppare och hade med sig Run DMC-skivor. Det var exakt samma grej som jag upplevde inom hårdrocken, det var hårda beats, rakt på sak och riff.
Som tonåring växlade Amir Chamdin över till hiphop och började dj:a på fritidsgårdar. Under ett läger på Barnens Ö spelade den då 13-årige Amir för en publik där alla ville höra disco. Men en kille på dansgolvet uppskattade raplåtarna, Rodrigo ”Rodde” Pencheff. De blev kompisar och efter gymnasiet bestämde de sig för att satsa på musiken, inte bara av musikaliska skäl.
– Det var ett mycket speciellt klimat i Sverige då runt 1990–91. Det påminner om klimatet i dag, fast då hette de Ny Demokrati i stället för Sverigedemokraterna. Rasismen grodde och vi upplevde att det inte var några artister som pratade om det. Det hade ingenting med valet av politisk färg att göra, bara du stod för något och sa ifrån. Det var vårt mål de första åren då vi var starkt inspirerande av hiphop-bandet Public Enemy.
1992 vann Infinite mass Rap-SM där ett skivkontrakt var första pris.
– Men skivbolaget trodde att ett annat band skulle vinna, så vi fick aldrig kontraktet. De hörde inte av sig på ett halvår, förrän vi gick till Aftonbladet som skrev en artikel. Då blev bolaget tvingade att släppa vår första skiva. Vi fick 500 exemplar hemskickade utan fodral som vi fick limma ihop och sedan själva sälja till butiker.
I och med Latin Kings framgångar fick svensk hiphop ett uppsving i mitten av 90-talet. Infinite Mass bytte skivbolag till Pitch som satsade rejält på bandet.
– I dag måste artister göra allting själva, men då, om ett bolag trodde på dig, var det liksom klart. Skivbolaget hade en annan roll. Om du kom in på ett bolag visste du att du skulle få en chans. Den chansen vet du inte om du har i dag, även om du är signad på ett skivbolag. När vi började sa vi att vi ville ha tio man på scenen, blås ibland, allting. ”Javisst kör på.” sa bolaget. Det får du inte längre, vilket är synd, för det var en stor del i att man fick ett självförtroende och utvecklades som artist.
AMIR chamdin menar att skivbolagen förr oftast hade en långsiktig plan där band och skivbolag blev som en familj och ville visa att man var bäst.
– Sedan om en singel floppade så var det inte fel på oss utan på dem som inte lyssnade. Det var bara att komma igen.
Samtidigt kan ju branschen vara hård, speciellt om man som Amir Chamdin börjar i unga år och inte vet hur man sköter ett eget företag.
– De enda checkar jag har fått under min musikkarriär har varit från Stim. Sedan har jag fått något förskott tidigt i karriären från skivbolaget. Men jag har aldrig sett några riktiga royaltycheckar, eftersom skivbolaget återinvesterade … Jag tror att det är många som känner igen det. För många artister i Sverige är Stim en viktig källa för att få betalt, om du inte är i toppskiktet av artisterna eller turnerar jättemycket. Stim är en säkerhet och trygghet på det sättet.
I dag har Amir Chamdin också soloprojektet Mean Streets, vars debut producerades av Nicke Andersson från Imperial State Electric, med planerad uppföljare. Meningen är att Infinite Mass också ska göra en platta till. Som låtskrivare beskriver han processen som långsam.
– Att göra en Infinite Mass-låt går egentligen ganska snabbt, för vi har hittat stilen. Men vi försöker göra nya saker varje gång, och då söker man och sökandet tar tid. Vi har spelat in hur många demos som helst sedan senaste plattan, men vi söker fort-farande.
Henrik Emilsson
Holländaren som flög
Få artister är, och har varit, så mångsidiga som Cornelis Vreeswijk. Under sin karriär skrev han musik, text och dikter, tolkade andra, gjorde shower och agerade på teater och i film.
1950 flyttade den holländska familjen Vreeswijk till Sverige. Den 12-årige Cornelis gjorde allt för att acklimatisera sig med hjälp av Fantomen, svenska författare och Carl Michael Bellman. I slutet av 50-talet började han komponera och genom Fred Åkerström fick han kontrakt med skivbolaget Metronome. 1964, samma år som sonen Jack föddes, kom första skivan Ballader och oförskämdheter, som sålde guld. Cornelis etablerade sig snabbt i branschen och skrev även för bland andra Siw Malmkvist och Monica Zetterlund.
Parallellt med en framgångsrik karriär blev Cornelis också rubrikernas man – känd för sitt krogliv, fajter med kronofogden, sina tre fruar och fängelsedomar. När Sveriges Radio instruerade medarbetarna att spela hans musik med ”stor urskillning” blev den lugne Cornelis arg, lämnade Stim och förbjöd SR att spela hans alster. Han ändrade sig några månader senare.
Under åren gick hans stjärna upp och ned, men 1985 fick han en nytändning tack vare en tv-sänd nyårsgala med Ulf Lundell. Detta toppades med spelningar på Roskildefestivalen 1987, vilket kom att bli den diabetes- och cancersjuke Cornelis dödsår. Sista skivan, Till Fatumeh, spelades in månaderna innan han dog och kom ut postumt. Sveriges artistelit hyllade honom året därpå med skivan Den flygande holländaren.
Henrik Emilson
